Aldrig åka buss mer.....

 20120130
Kylan kom sent i år. Efter två långdragna 30-minusvintrar i rad hyste man ändå en liten förhoppning om att slippa eländet i år. När väl julen var över och 2012 hade klampat in och tempen fortfarande låg omkring nollan började ett litet hopp, eller i alla fall ett embryo till hopp att uppenbara sig. Men som sagt, kylan kom sent i år.

Jag pendlar en del, från Karlstad, till Karlstad, i Karlstad. Sex, sju turer är inte alls ovanligt under en dag. Själva bussåkandet klarar jag av, det är just den där väntan innan bussen kommer som är problemet. Och alldeles särdeles vidrig blir den när kylan anlänt.

Varje vinterdag intalar jag mig själv att i morgon blir det milt, i morgon är vintern över. Detta tänk resulterar i att jag aldrig köper kläder som tål kyla. Varför anstränga min ekonomi med sånt när det kommer att vara varmt i morgon? Det är tygskor och tunn jacka genom hela vinterhalvåret och det är den detaljen som gör det där väntandet något svårare att stå ut med.

På vintern blir det kallt, på vintern är det snö och på vintern kommer bussarna aldrig i tid. Man är alltid en optimist i början. En minuts försening dör väl ingen av. Inte tre heller. Eller fem. Vid den sjunde börjar det sticka lite i tårna. Minusgraderna börjar bryta sig in genom de tunna gummisulorna och man hoppar lite lätt för att hålla värmen uppe. Vid nio minuter börjar även fingervantar att tappa sin funktion och man stoppar liksom in fingrarna i själva vanthuset där man sedan knyter näven så hårt man orkar samtidigt som man gnider tummen mot knogarna för att utvinna värme ur friktion.
 
Tio minuter och tålamodet börjar tryta på allvar. Man svär, spottar, fräser, grimaserar, sparkar till en snödriva och väser för sig själv att man tamefan aldrig kommer att åka buss mer i hela livet!

Tjugo minuter. Kylan har trängt in på djupet och man känner en lättare panik leta sig fram. Pulsen ökar, man blir stirrig, skrapar fram bokstäverna S.O.S. ur snön med skospetsen. Man sätter sig i busskuren och börjar sakta intala sig själv att det kanske aldrig kommer att komma någon buss.

30 minuter. Man minns inte längre att det är en buss man väntar på. Långsamt försvinner man in i en dvala och känner knappt av den där kylan längre.

35 minuter. Man rycker till. Hörde jag något? Var där ett avlägset brum? Plötsligt ser man ljuset, är det Nangijala? Nej, det är bussen! På en hundradels sekund fylls kroppen av kraft. Man springer fram, hoppar, skriker och vevar med armarna som en dåre. Han får inte missa mig! Börjar veva med mobilen och tänder eld på kuren som en nödsignal. Han ser mig och stannar. Inne i bussen inser jag att jag klarat mig och funderar på att kanske skaffa något varmare att klä mig i ändå för att slippa det här framöver. Men varför då? I morgon är det ju säkert milt igen.


Joakim Malmberg

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR