Jag kan inte flyga, jag är verkligen jätterädd

 20130226

Världen är en bok, den som stannar hemma läser endast första sidan. Så sa Augustinus, den romerske biskopen som levde på 300-talet. Nu vet jag inte exakt hur mycket han själv reste, men jag tycker att det låter som ett himla klokt citat.  

Om man ska gå efter det citatet så har jag läst mängder av förstasidor. Själva tanken på resor tilltalar mig oerhört mycket: sol, bad, nya platser, exotiska miljöer, nya människor. Att vidga sina vyer och få nya perspektiv. Men det finns något som håller mig tillbaka och hindrar mig från att komma framåt i den där världsboken.

Nämligen flygresan.

Jag är paniskt och fullständigt flygrädd. Jag kan knappt titta på flygbiljetter utan att få pulshöjning. Blotta tanken på en flygresa får mig att krypa i hop i soffan och trösta mig med att borta kanske är bra, men hemma är ju faktiskt bäst.

Trots denna aversion mot flygresor så har jag faktiskt flugit rätt många gånger. Senaste resan gick till Thailand. Även om slutdestinationen var gudomligt vacker, var resan dit desto fulare. Panikslagna farväl för evigt-sms till mamma innan jag bordade planet. Elva flygtimmars intensiv ångestpanik som ingen gratissprit i världen kunde råda bot på. Skräcken när planet hamnade i, förmodligen helt normal, turbulens mitt i natten över Pakistan.

När planet tillslut flög in över den myllrande huvudstaden Bankok hann jag knappt hämta ut min väska innan jag började oroa mig för flygresan hem.

Flygrädsla hör till en utav de där oresonliga rädslorna. Det ÄR ju så mycket farligare att åka bil, gå över gatan, äta chips eller vistas utomhus i åskväder.

Men såna argument biter inte på mig. Händer det nåt när man sitter i ett flygplan så är det adjöss. Skulle det vara så att man klarar sig ner till marken så är det inte mycket bättre, det har jag sett i flygkatastroffilmen Alive. Med min otur skulle det inte förvåna mig om jag befinner mig på det planet som är undantaget som bekräftar regeln gällande flygsäkerhet.

Trots detta ska jag snart utsätta mig för denna pärs igen. I slutet av april ska jag åka till Irland. Trots en mer human flygtid på drygt två timmar, känner jag ändå en viss panik.

Men den här gången är det en stor skillnad. Nu ska jag resa tillsammans med en hel hög fantastiska människor som är väl medvetna om min rädsla. De har dyrt och heligt lovat att hålla mig i handen under hela flygresan. Dessutom, om det inte hjälper, har jag googlat fram att kombinationen sjösjuketabletter och en liten alkoholhutt ska göra susen.

Det återstår att se om jag kommer förbi den där första sidan i reseboken. Lyckan vore om jag om igenom hela första kapitlet. Nu är det bara 66 dagar kvar tills planet lyfter. Eller 1584 timmar. Men vem räknar?  

Sara Johansson

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR