När jag bytte friskis mot frisk luft

 20090928

Min nyfunna vän tillika klasskamrat tillika granne frågade mig under en sömnigt runda badminton om jag inte ville följa med på en cykeltur istället. Eftersom jag reda börjat sakna min egen cykel där hemma i källaren var jag inte sen att tacka ja.
 

När jag snart märkte att Johan trampade en herr variant av något jag sett i tour de France började jag ana oråd. Efter att ha klättrat upp på cykeln och knappt nått ned till pedalerna, nöp jag fast smilbanden, band fast dom bakom öronen och nickade glatt när Johan frågade om det gick bra. Jomenvisst. Jag är ju född på cykeln. Ned för backen. Glöm inte att det inte finns någon fotbroms! skriker Johan från sina inlines. Nej just det.

 

Vid det här laget ligger jag praktiskt taget över cykeln. Ramlar jag så är det kört. Sådär ja. Då har jag sett brandstationen, egentligen inte särskilt långt från skolan. Men sisådär lagom tycker jag. Nehe, Johan vill åka mer. Han vill åka till Blombacka. Han har nosat upp ett spår i skogen, hans något udda fritidsintresse GeoCaching har tipsat om en skatt någonstans några koordinater här omkring.

 

När vi kommer fram till skogen ser jag att det mer ser ut som en brant backe med extremt tätväxt skog. Jag tar en snabb titt ned på min mindre utrustade klädsel. Shorts skulle man ju ha för att inte fastna i cykelkedjan. Och den sista varma sucken av sommaren hade lett mig till ett betydligt felval av skor. Jag småspringer efter Johan. Frågar likt ett litet barn på bilsemester om vi inte är framme snart. Han är tålmodig den här mannen, för han fortsätter att ingjuta hopp i mig. 200 meter kvar. 175 meter kvar. nu då, nu då? Så där håller det på i vad jag tycker är en evighet. Och någonstans här börjar jag starkt ogilla Johan och vad han lurat in mig på. Två av mina tår blöder. Jag har rivsår över hela benen och lera har letat sig in i skorna. Är det inte blod jag känner smaken av?

 

Jag börjar bli riktigt jäkla sur. Att vända är inte tal om när vi kommit så här långt. Det är vi överrens om. Men någonstans mellan 100 och 75 meter går jag in i väggen. Bokstavligt talat, en riktigt massiv bergvägg med ormbunkar och hal mossa. Här ska vi tydligen klättra upp. Hade Johan varit en av mina nära vänner hade jag förmodligen bett honom flyga och fara, alternativt gråtit en skvätt. Men det kändes inte riktigt läge, och ett tu tre var jag någonstans i mitten av berget. Med fuktig mossa under naglarna och barr i håret kände jag mig bara en krigsmålning och bandana från Rambo. Johan är hjälpsam och drar mig upp för de värsta stenarna. Och på klämkäck göteborgska informerar han om att det kommer kännas så bra efteråt. Tjena tänker jag.

 

När vi äntligen är högst upp torkar jag svetten ur pannan och blickar ut över kanske den vackraste vy jag sett. En spegelblank sjö med skinande augustisol. Något som till och med fick en synisk stadsbo att kippa efter andan. Och fast jag egentligen ser rött av påståenden som att det kommer kännas så skönt efteråt förstod jag plötsligt innebörden av det. Jag bestämde mig där och då att ständigt utsätta mig för saker som ger mig nya vyer. För visst älskar vi känslan av att slutföra saker som vi påbörjar? Sådana stunder får en att växa en liten bit som människa.

På vägen ned spekulerar jag om det här lilla äventyret kan mätas med mina tidigare träningspass på friskis och svettis. Johan, minst ett måste det väl vara? Den vana skogsvandraren tittar på mig och skrattar. Lisa, det här är minst två.


Lisa Wouda

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR