Verkligheten

 20091019
Det är läskigt, säger han. Sittandes med filt över sina tatuerade armar i knät och påstår att det är läskigt att vara i verkligheten. Han är biffig som man ska vara med rakat huvud men förstör allt när han fnittrar. Av någon anledning kan han inte skratta som han ser ut och varför skulle han det egentligen. Jag är nästan alltid i verkligheten, förutom på natten invirad i täcke och nedkastad kudde på golvet.

Det har gått några veckor i november men snön verkar inte vilja vara vit och vi båda vet att det är långt kvar. Tills det är enkelt igen.
Han berättar historier för mig. Dom är hans. De handlar om vapen och piller gömda i böcker och mynningar vid tinningar. De handlar om sprutor i armen medvetslös på golvet. Att rikta pistoler mot någon med psykos. Och att det tog slut när det inte gick mer. Att det inte alltid går att klättra när man har grävt ned sig själv i golvet. Någon måste ta fram spade.
Det slår mig att jag kanske borde vara rädd för att sitta framför den här teven med ny damsuget golv och fikabröd på bordet. Och det slår mig varför vi inte har träffats så ofta de senaste åren. Att han inte haft tid var bokstavligt talat. Han har ju inte ens vart här. Inte levt på flera år. På riktigt. Men han verkar glad, nedsparkad av skam och förvirrad av känslor, men flinar åt allt han ska upptäcka här. Att kolla på film är något helt nytt. Det är vanligt. Det är en rak linje utan dalar och det är så det måste vara. Men det är en besvikelse i honom som ångar, jag känner det i kroppen, i stämningen. Det är för mycket och för hårt. Att känna tar tuggor i honom. Vi träffas ofta, gör det vanliga, skrattar hela tiden och försöker bygga upp rutiner som malts ner av illusion. Det går och det går bra.

Tills en vecka helt plötsligt gått och jag inser att vi inte träffats. Att vi inte ens ringt. Och jag väntar på det. Samtalet som kommer sent på kvällen av en gråtande man som vart vaken en vecka i sträck. Han känner inte hur ont han har i kroppen än för skammen han före. Hans tunga hänger inte med orden och jag försöker låta normal. Försöker säga att vi fixar det här så trösten hänger sig som ännu ett jävla hölje framför hans ögon. Han behöver inte mer gardiner som skymmer sikten. Men verkligheten var för skarp. Jag står förvirrad i hallen när luren är pålagd och undrar om jag ska ta cykeln och vad för ansvar jag egentligen har. Hamnar på lillebrors säng och han i stolen framför. Han har kloka sjuttonåriga fräknar och säger att det är inget du kan göra just nu, du känner inte honom längre.

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR