Jaktvapen och jordgubbar

 20100215

Genom åren har jag flera gånger gjort listor över yrken som jag uppfattar som inte alltför omoraliska och som jag kan tänka mig att ha. Det har slutat med att jag har strukit yrke efter yrke tills inget fanns kvar. På äldre dar har denna sysselsättning spårat ur helt. Jag kommer inte ens på några jobb som det är helt moraliskt försvarbart att ägna sig åt. Ju mer jag har jobbat desto mer smärtsamt medveten har jag blivit om hur det ena yrket efter det andra i den lilla oansenliga rad av arbetslivserfarenheter jag har, har gett upphov till en själslig vånda som jag i min ungdom var helt aningslös om. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag som personlig assistent åt funktionshindrade. Känslan av att man hur mycket man än gjorde ändå alltid kunde göra mer var en trogen följeslagare, och lika uppmuntrande som en anklagande djävul inuti huvudet. Det var nästan outhärdligt att efter ett arbetspass gå hem på sina två ben och veta att någon som inte kan använda sina ben nu kanske låg där och svor över att de glömde be mig hämta något från köket innan jag gick.

Under tre somrar jobbade mitt gymnasiejag som kontorist, djurskötare, kaffebryggare, blomvattnare, biljettförsäljare, affischmålare och städare på Mariebergsskogen. Ett allmänt kaotiskt men oftast roligt jobb. Problemet var bara att det alltid var något som fick komma i sista hand. Djuren, växterna, toaletterna eller människorna. Oftast blev det människorna. I mina sena tjugoår jobbade jag som musik- och teaterrecensent. Självklart var det häftigt att få betalt för att skriva och se sina texter i tryck i en stor tidning. Första och andra gången. Efter tjugonde gången undrar man mest varför man ständigt står i ett hörn och dömer andra och med vilken rätt. Och man blir besatt av karma och börjar dessutom plågas av tankar på att vissa band kanske inte har så mycket att förlora och därför inte skulle dra sig för att skicka en och annan torped på en PMS-grinig recensent. Man ligger otroligt lågt och går bara utanför dörren om man måste. Jag har även hunnit med några oförglömliga månader som telefonförsäljare på en jakt- och fisketidning. Det var en så traumatisk upplevelse att jag än i dag känner en våg av panikångest skölja över mig varje gång jag lyfter en telefonlur. Det enda jobb jag har känt mig hundra procent nöjd med är nog mina sommarveckor som jordgubbsförsäljare utanför en ICA-butik. Men kanske även min termin som student vid North Central University i Minneapolis kan få duga som ett exempel på en period i mitt liv när jag faktiskt inte gjorde något omoraliskt. Då jobbade jag extra som diskplockare. Det enda jobbiga var att se sina studiekamrater slänga groteska mängder mat och vid terminens slut inse att jag själv hade börjat slänga minst lika mycket.

Men, frågar sig den vetgirige, vad kan man då egentligen ägna sig åt som är till någon nytta? Något jobb måste det väl ändå finnas som inte är helt förkastligt? För även om inget man gjort har känts meningsfullt så fortsätter man, om man är optimistiskt lagd, att leta. Och letar gör jag än i dag. Men tanken har slagit mig. Att något gott trots allt kan ha skett där mitt i allt det kaotiska. Kanske gjorde man faktiskt något bra de där ångestfyllda telefonförsäljarkvällarna när luren halkade omkring i svettiga händer. Någon fick en pratstund, även om jag den första minuten mest bara nervöst rabblade upp alla specialerbjudanden tills jag insåg att jag inte skulle få sälja något, slappnade av och i stället började lyssna på monologer om metspön och jaktvapen. Och kanske har man fått någon att inse att bandet de gillar av gammal vana inte är speciellt bra. Och i stället gett dem en chans att upptäcka ny, intressantare musik. Och kanske hade Mariebergsskogen sommaren 1997 inte sett riktigt lika fin ut om inte jag hade kommit ihåg att vattna just de där hängväxterna vid entrén. Tänk om det är så att inget jobb är perfekt. Att det finns aspekter av alla jobb som ingen moralisk människa kan stå för. Tänk om det är så att omoralen finns överallt. Precis som moralen. Och att det är så världen ser ut. Lite halvbra sådär. Och ibland, när den funkar som den ska, väldigt bra. Tänk om jag hade vetat det för tio år sen när jag började med mina funderingar. Nu är jag ju tillbaks på ruta ett.

Elise Edgren

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR