Styrkan att finnas där

 20100930

Nu är jag snart där, börjar gå långsammare och kisa med ögonen så jag ser det hela lite suddigare, som när man ser en skräckfilm och inte vill se för mycket av det otäcka.

Han ligger på sidan i gräset. Munnen är lite öppen och det finns en tugga gräs kvar, tar bort det och stryker honom sedan över hans mjuka mule. Ögonen är öppna och har börjat bli lite matta och torra, försökte stänga dem, men det går inte så han får ligga och titta ut över ängen. Det är inte otäckt, klappar hans vackra ansikte och drar fingrarna genom hans mjuka svarta man.

Jag ser kulhålet och blodet på marken, men inte ens det är obehagligt, han ser fin och rofylld ut. Blomman jag har med mig lägger jag över kulhålet, och sätter mig sedan hos honom, klappar honom och minns våra 8 år tillsammans. Är glad att jag var stark nog att gå hit...

När min häst vandrade iväg över ängen för en stund sedan trodde jag det skulle bli den sista bilden jag såg av honom . En man med en bössa hängandes över axeln och min häst som lugnt går bredvid, stannar ibland höjer huvudet och gnäggar till sina hästkompisar. Det är en vacker bild på mannen, hästen och den gröna ängen. Hade så gärna velat följa med och finnas där för min älskade häst, men vågar inte, är inte tillräckligt stark. Skulle inte ha någon sinnesnärvaro alls utan antagligen vara smått hysterisk och bara snyfta och gråta och inte vara till någon hjälp för någon av dem.

Tårarna trillar och en outhärdlig smärta väller fram inom mig när de försvinner bort, försöker att vara stark och närvarande och le mot dem men det går inte. Börjar skaka och svälja oavbrutet för att hålla gråten borta men sen bara brister det. Springer in och bara gråter, gråter, gråter, kroppen skakar okontrollerat och jag får kippa efter luft. Efter en stund när jag lugnat ner mig förstår jag att det är över. Tittar ut genom fönstret, upp mot himlen och det är som att han kommer galopperandes, stannar och stegrar sig och sedan galopperar i väg. All hans smärta är borta, han kan röra sig och vara häst igen.

Ja, det sista kanske låter som taget ur en rosa flickdagbok, men det är nu jag kan le och känner att jag behöver gå till honom i hagen och ta farväl.

Sitter nu här med honom och förundras över hur vacker och rofylld döden kan vara. Har en sorgsen känsla men med ett milt, kärleksfullt leende på läpparna. Klappar honom och tackar för allt han lärt mig, om mig själv och om dessa unika varelser som hästar är. Ber också om förlåt för de gånger jag varit girig och tappat tålamodet när jag velat att han ska göra något som han inte förstod eller inte kunde. Går iväg men vänder tillbaka flera gånger, bara ett tack till eller bara en klapp till, vet att det blir sista gången och det är svårt att lämna honom.

Är väldigt glad att jag gick till honom där han låg i hagen, det blev ett fint minne. Döden kan vara vacker om man är närvarande och det var skönt att känna styrkan i att våga vara där.

 

Mariann Berggren

 

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR